#ShareHumanity: Träffa Mohamad Bakkar

Publicerad 19 augusti 2016

För att hedra den internationella dagen för humanitärt arbete den 19 augusti har 8 medarbetare vid FN:s livsmedelsprogram delat med sig av sina egna erfarenheter om hur det är att arbeta för att bekämpa hunger i sina länder. Den sista i serien är Mohamads historia från Syrien.
 


Mohamad Bakkar i Syrien.
 

Jag tillbringade min barndom i Damaskus, huvudstaden i Syrien. Jag gick på skolan i närområdet och som barn drömde jag om att bli en berömd fotbollstjärna. Jag började på FN:s livsmedelsprogram i 2006 som ansvarig för kontroll och övervakning på fältet och jag är nu chef på vårt kontor i Homs.

Homs har lidit mer än någon annan stad i Syrien. Halva staden har förstörts och hundratusentals har tvingats fly till tryggare områden.

De flesta dagarna på Homs-kontoret startar med ett leende och ett ”God morgon” till kollegorna, att skicka e-post medan man dricker kaffe, organisera möten med personal, partners och lokala myndigheter osv.


Idag, till exempel, hade jag ett möte med logistik-teamet for att se hur vi kan bistå med livsmedelsassistans till 900,000 människor varje månad. Vårt distributionsområde är ostabilt och i konstant förändring: det uppkommer alltid nya utmaningar och komplikationer. Vi diskuterade också förberedelserna av ett riskfyllt uppdrag på andra sidan gränsen, till ett område där 25,000 människor är fast under belägring; vi kan bara nå dem med flera månaders mellanrum med matransoner, vetemjöl och specialiserad näringsberikad mat. Vi avklarade också pappersarbetet för att få tillåtelse till att våra lastbilar transporterar mat till fler än 100 distributionspunkter i Hama- och Homs-områdena.

Tillgången är alltid vår största utmaning. Vi kan ha alla resurserna i våra lagerhus och all planering och logistik på plats – men vi kan inte nå alla människor i nöd på grund av pågående våldsamheter och belägringar av parterna i konflikten. Granatkastning, bilbomber och andra explosioner är alltid ett hot. Jag kan faktiskt höra explosioner just nu.
 

Det svåraste ögonblicket jag har upplevt sedan jag började på FN:s livsmedelsprogram var då vi blev tillfångatagna av en extremistgrupp tillsammans med 16 andra FN-kollegor. Vi var på väg tillbaka från ett gränsöverskridande uppdrag till ett av de belägrade områdena. Vi hade precis levererat livsmedel och andre förnödenheter till nästan 70,000 människor som inte hade fått hjälp på 10 månader. Lyckligtvis blev hela gruppen frisläppta, oskadda, efter två timmar. Men att plötsligt befinna sig i en ’liv eller död’-situation var en chock jag aldrig glömmer.
 


En syrisk kvinna som tvingats fly från sitt hem lagar mat till sin familj av livsmedel hon fått från WFP. Foto: WFP/Dina El-Kassaby
 

Att tala språket och respektera traditionerna hjälper att bryta igenom barriären till lokalbefolkningen och få deras tillit. Till exempel, en gång befann vi oss med livsmedel och andra förnödenheter vid en av myndigheternas vägspärrar och väntade på att få korsa gränsen till ett oppositionskontrollerat område på landsbygden norr om Homs. En soldat var väldigt upprörd med FN-teamet och skrek till oss att vi levererade förnödenheter till människor som hade mördat hans bror. Först fick jag beklaga hans sorg på det traditionella viset. Sedan förklarade jag för honom att vi försökte nå oskyldiga civila som fastnat mitt i våldsamheterna – bland dem kvinnor, barn och äldre – och att de förtjänade att få motta nödassistans. Soldaten lugnade till slut ner sig och tillät vår nödassistans att åka igenom.

Min fru och vår 13-åriga son har bott tillsammans med mig i Homs de senaste två åren, sedan säkerhetssituationen förbättrats såpass att de kunde komma. Min 19 år gamla dotter studerar just nu i USA. De mår alla bra, men varje gång det är en explosion blir jag orolig för min son – och undrar om han är i skolan eller utomhus. Bara nu i förra veckan sprang han hem, uppskrämd av en explosion som skedde i närheten av den platsen där han och vännerna hade spelat fotboll. Det värsta är att folk i Homs uppfattar detta som en ”vardagshändelse”. Frågan som följer är i regel: var och hur många döda?

För att vara ärlig, stressen och pressen under loppet av de senaste fem långa åren av konflikt har satt sin prägel på min fysik. Jag gör mitt bästa för att sova, äta gott och förbli positiv. 


Jag fokuserar tankarna på det jag djupt inne tror på: att oavsett hur länge krisen varar, kommer denna galenskap att ta slut och människor kommer att börja att leva tillsammans som förut. Jag är klar över det stora ansvaret vi på FN:s livsmedelsprogram har: folk behöver oss och vi måste vara starka för deras skull.

 

Sverige är bland WFP:s viktigaste multilaterala givare. Multilateralt stöd ger WFP flexibilitet och gör det möjligt för WFP att agera snabbt och effektivt när katastrofer inträffar, finansiera försummade kriser och säkra att hjälpen når fram till de som behöver den som mest. Läs mer här.