En global livsmedelskris

Omfattningen av den nuvarande globala hunger- och felnäringskrisen är enorm, med det förväntade antalet 345,2 miljoner människor som kommer att lida av livsmedelsotrygghet – mer än dubbelt så många år 2020.  Detta utgör en svindlande ökning med 200 miljoner människor jämfört med nivåerna före COVID-19-pandemin.

Fler än 900 000 människor världen över kämpar för att överleva under svältliknande förhållanden. Det är tio gånger fler än för fem år sedan - en oroväckande snabb ökning. Omedelbar handling behövs. Världssamfundet får inte misslyckas med sitt löfte att utrota hunger och felnäring till 2030.

WFP står inför flera utmaningar – antalet akut hungriga människor fortsätter att öka i en takt som det är osannolikt att finansieringen kommer att matcha, medan kostnaden för att leverera livsmedelsassistans är den högsta någonsin eftersom mat- och bränslepriserna har ökat.

Behov som inte tillgodoses ökar risken för hunger och felnäring. Om inte de nödvändiga resurserna görs tillgängliga kommer priset att betala att vara förlorade liv och en tillbakagång av surt förvärvad utveckling.

Men varför är världen hungrigare än någonsin?

Denna enorma hungerkris har orsakats av en dödlig kombination av faktorer.

Konflikter är fortfarande den största orsaken till hunger, med 70 procent av världens hungriga människor boende i områden som drabbats av krig och våld. Händelserna i Ukraina är ytterligare ett bevis på hur konflikter leder till hunger – tvingar människor att lämna sina hem, utplånar deras inkomstkällor och förstör länders ekonomier.

Klimatkrisen är en av de främsta orsakerna till den kraftiga ökningen av global hunger. Klimatchocker förstör liv, skördar och inkomst och undergräver människors förmåga att försörja sig själva. Hungern kommer inte att kunna kontrolleras om världen misslyckas med att vidta omedelbara klimatåtgärder.

De globala gödningspriserna har stigit ännu snabbare än livsmedelspriserna, som även de är de högsta de varit på tio år. Effekterna av kriget i Ukraina, inklusive högre naturgaspriser, har ytterligare stört den globala gödningsproduktionen och exporten – detta har minskat utbudet, höjt priserna och riskerat att minska skördarna. Höga gödningspriser kan göra att den nuvarande krisen i fråga om tillgänglighet av livsmedel görs till en kris i fråga om att ha råd med dem, då produktionen av majs, ris, sojabönor och vete fallit under 2022.

Kostnaderna är också på den högsta nivån någonsin: WFP:s månatliga driftskostnader är 754 miljoner SEK över genomsnittet för 2019 – en svindlande ökning med 44 procent. Det som nu spenderas extra på driftskostnader skulle tidigare ha mättat 4 miljoner människor under en månad. I länder som Nigeria, Sydsudan och Jemen står WFP redan inför svåra beslut, inklusive att skära ner ransonerna för att kunna nå fler människor. Detta är som att ta från de hungriga för att mätta de svältande.

Från Centralamerikas torra korridor och Haiti, genom Sahel, Centralafrikanska republiken, Sydsudan och sedan österut till Afrikas horn, Syrien, Jemen och hela vägen till Afghanistan, driver konflikter och klimatchocker miljontals människor till randen av svält.

Förra året samlade världen extraordinära resurser – rekordstora 143 miljarder SEK enbart för WFP – för att tackla den globala livsmedelskrisen. För länder som Somalia, som har drivits till randen till svält, samarbetade världssamfundet och lyckades motverka den negativa utvecklingen. Men det räcker inte att bara hålla människor vid liv. Vi måste gå längre, och detta kan bara uppnås genom att ta itu med de bakomliggande orsakerna till hunger.

Att inte investera i aktiviteter som bygger motståndskraft kommer att få gränsöverskridande konsekvenser. Om samhällen inte har möjlighet att stå emot chocker och påfrestningar kan detta leda till ökad migration och möjlig destabilisering och konflikter. Historien har visat oss detta: när WFP fick slut på resurser för att kunna mätta syriska flyktingar 2015, hade de inget annat val än att lämna lägren och söka hjälp på annat håll.

WFP:s arbete med att förändra liv hjälper till att bygga upp humankapital, stödja regeringar i att stärka sociala skyddsnät, stabilisera samhällen på särskilt otrygga platser och hjälpa dem att bättre överleva plötsliga chocker utan att förlora alla sina tillgångar.

På bara fyra år av insatsen Sahel Resilience Scale-up förvandlade WFP och lokala samhällen 158 000 hektar karga åkrar i Sahel-regionen i fem afrikanska länder till jordbruks- och betesmark. Över 2,5 miljoner människor gynnades av integrerade insatser Bevisen visar att människor nu är bättre rustade att stå emot säsongsbetonade chocker och har förbättrad tillgång till viktiga naturresurser såsom mark de kan bruka. Familjer och deras hem, tillhörigheter och åkrar är också bättre skyddade mot klimatrisker. Stödet fungerar som en buffert mot instabilitet genom att föra människor samman, skapa sociala skyddsnät, hålla landområden produktiva och erbjuda arbetstillfällen – allt detta hjälper till att bryta den onda cirkeln av hunger.

Som ett ytterligare exempel skyddar WFP:s program för "mikroförsäkring" – R4 Rural Resilience-initiativet – omkring 360 000 lantbruks- och pastoralistfamiljer från klimatrisker som hotar grödor och försörjning i 14 länder, inklusive Bangladesh, El Salvador, Etiopien, Fiji, Guatemala, Kenya, Madagaskar Zimbabwe.

Samtidigt arbetar WFP med regeringar i 83 länder för att stärka eller bygga nationella och sociala skyddsnät för förbättrad näring, vilket gör att vi kan nå fler människor än vi kan med akut livsmedelsassistans.

Enbart humanitär assistans är dock inte tillräckligt. Samordnade insatser mellan regeringar, finansiella institutioner, den privata sektorn och partners är det enda sättet att motverka en ännu allvarligare kris 2023. Välfungerande förvaltning är en viktig aspekt som håller samman samhället och tillåter humankapital att växa, ekonomier att utvecklas och människor att frodas.

Världen behöver också ett djupare politiskt engagemang för att utrota hunger. Endast politisk vilja kan avsluta konflikter i platser som Jemen, Etiopien och Sydsudan, och utan ett fast politiskt åtagande att begränsa den globala uppvärmningen som föreskrivs i Parisavtalet, kommer de främsta drivkrafterna för hunger att fortsätta med oförminskad styrka.