Längtan efter fred samtidigt som hungern ökar i Sudan
I det som en gång var ett klassrum sitter 13-årige Ahmed framför en tom griffeltavla. Han har inte gått i skolan på flera månader. Men sedan han flydde från Sudans krigshärjade huvudstad Khartoum för tre veckor sedan är detta rum nu hans hem, mer än 800 km från hans hemstad - i en av dussintals skolor i den östra staden Port Sudan som nu hyser människor på flykt undan kriget.
Ahmeds ögon är fulla av rädsla. Han säger att han inte minns någonting från det senaste året då han var instängd i ett belägrat område i Khartoum. Det är som om hans minnen är hårt undanstoppade i en låda som han inte vågar öppna.
En sak minns han dock.
"Det fanns ingen mat hemma hos mig ... innan vi åkte", säger Ahmed. "Det är därför det är bättre i Port Sudan. Här finns det åtminstone mat."
Ahmed är en av miljontals människor som påverkats av konflikten. Förutom att tusentals människor har dödats och skadats har striderna mellan rivaliserande väpnade grupper utlöst världens största flyktingkris - mer än 8,6 miljoner människor har sökt skydd inom och utanför landet. De regionala konsekvenserna av kriget i Sudan riskerar också att utlösa världens största hungerkris.
Tillträde avgörande
Idag står mer än en tredjedel av befolkningen - 18 miljoner människor - inför akut livsmedelsförsörjning, en siffra som sannolikt kommer att stiga när den magra säsongen närmar sig i maj.
"Kriget är inte en selektiv händelse, det har påverkat alla", säger Mohamed Elamin, pressansvarig på World Food Programme (WFP), som själv flydde från Khartoum med sin fru och sitt barn. Han är nu en del av den humanitära personal som nu försöker hjälpa sina landsmän att överleva.
WFP har levererat livsmedel och näringsstöd till över 6 miljoner människor under det senaste året, men stora områden är fortfarande utom räckhåll för hjälporganisationerna.
Faktum är att endast en av tio personer som lider av akut hunger (fas 4 i Integrated Phase Classification-systemet som mäter osäker livsmedelsförsörjning) befinner sig i områden som WFP har regelbundet tillträde till - vilket innebär att de övriga 90 procenten är instängda i konflikthärdar, såsom Khartoum, Kordofan, Darfur och Gezira.
Det gäller exempelvis Abdulaziz' familj , som lever på att sälja tomater, auberginer och andra produkter i utkanten av Port Sudan. Abdulaziz kommer ursprungligen från Umm Ruwaba i södra centrala Sudan och flyttade hit för att söka arbete innan kriget började.
Han lyckas fortfarande skicka pengar hem till sin fru och sina fyra barn, efter att kriget även nått deras stad. Han har inte träffat dem sedan juni förra året. Att försöka sig på den 18 timmar långa resan hem, kantad av checkpoints och strider längs vägen, skulle vara lönlöst.
"Ibland hör jag inte av dem på flera veckor på grund av avbrott i nätverket", säger Abdulaziz, som har bett om att hans riktiga namn inte ska användas. "Jag vet att det inte är säkert där de är. Jag kan bara hoppas och be för att de ska lyckas överleva."
Det finns dock vissa genombrott. WFP:s biståndskonvojer nådde nyligen det krigshärjade Darfur för första gången på flera månader, med tillräckligt med stöd för en kvarts miljon människor. Men vi och andra humanitära organisationer kräver obehindrat tillträde hela tiden för att kunna möta de enorma behoven innan det är för sent.
"Vi måste se till att hjälpen når fram till de krigshärjade samhällena på alla möjliga sätt", säger Eddie Rowe, WFP:s landschef och representant för Sudan. Särskilt tillgången över gränsen från Tchad till Darfur är avgörande, tillägger han, för att nå människor som står inför alarmerande hungernivåer, "och samhällen där barn redan dör av undernäring."
Uppmaning till fred
I de säkrare delarna av östra och norra Sudan utgör dock WFP:s ransoner, som innehåller spannmål, baljväxter, olja och salt, en livlina för många människor. En av dem är Awadiya Mahmoud, teförsäljare i Khartoum och känd rättighetsaktivist, som efter ett år på flykt fann en fristad i Port Sudan.
Hon minns sin senaste flygresa, från Gezira-delstatens huvudstad Wad Madani i december, då hennes fristad efter kriget blev en ny stridszon.
"Den dagen var verkligen tuff - jag lämnade allt jag hade bakom mig ännu en gång", säger Awadiya, som är känd under sitt förnamn, när hon berättar om sin fem dagar långa och 1.000 kilometer långa resa till hamnstaden vid Röda havet.
Under ett år fortsatte Awadiya att stödja så många människor hon kunde, organiserade och lagade mat i gemensamma kök åt andra som flytt. Nu driver hon ett soppkök där människor delar med sig av sin mat.
"WFP kom och gav oss sorghum, ärtor, salt och olja", säger hon. "Det hjälpte eftersom folk inte hade någonting. WFP stod verkligen vid vår sida."
Awadiya bor i samma före detta skola som Ahmed och Fatimmah, tonåringen från Khartoum och hans mamma. Sudans krig har fört främlingar samman, och landets 47 miljoner invånare står inför samma fruktansvärda konsekvenser av kriget.
"Vårt hopp är att kriget ska ta slut, så att vi kan åka hem", säger Awadiya. "Vi vill inte ha kriget. Det skadade oss, särskilt kvinnorna."
Många andra instämmer.
Ahmeds mamma Fatimmah sitter på en enkel säng som hon delar med flera andra släktingar och förklarar hur hennes familj på sju personer överlevde i Khartoum: genom att späda ut och blanda allt spannmål de hade kvar till en maltdryck. I mars kunde de äntligen fly till Port Sudan.
Hon beskriver förhoppningar om en framtid där hennes barn kan trivas och där klassrummen används för att lära sig istället för att överleva. Men det skulle kräva fred.
De stridande parterna "har inte förlorat något - vi har förlorat allt", säger Fatimmah. "De tar allt ifrån oss. De måste sätta sig ner, tala med varandra och lösa det här."
WFP:s insatser i Sudan förra året möjliggjordes genom bidrag från våra givare, däribland Belgien, Cypern, Europeiska kommissionen (ECHO), Frankrike, Irland, Italien, Japan, Kanada, Kuwait, Luxemburg, Malta, Mohammed bin Rashid Al Maktoum Global Initiatives (MBRGI), Nederländerna, Norge, Schweiz, Slovenien, Spanien, Sverige, Sydkorea, Tjeckien, Tyskland, Ungern, Ukraina, FN:s centrala nödhjälpsfond och USA.