De arbetar för att rädda och förändra liv
"Varje gång jag kommer till en skola för att leverera skolmat, välkomnas jag av barnen som glatt skriker gröt! gröt! gröt!" — Stanley, chaufför i Malawi
"Det här hänt mig fler än tre gånger att jag behövt sova i lastbilen när den fastnat i lera eller när vägarna var odugliga att köra på grund av dåliga förhållanden. Men jag känner mig alltid motiverad varje gång jag kommer till en skola för att leverera skolmat, då välkomnas jag ofta av barnen som glatt skriker: gröt! gröt! gröt!
När jag levererar livsmedel eller kosttillskott till sjukhus ser jag lättnaden bland sjukvårdspersonalen och patienterna. De motiverar mig till att arbeta hårt. Jag känner att det jag gör har betydelse och jag är glad att kunna hjälpa människor i nöd.
Idag fastnade min lastbil fyra gånger. Det regnade igår så nu är vägen extremt hal, men jag och mina kollegor hjälper varandra. Vi vet att det är många människor som väntar på oss och det ger oss styrkan till att fortsätta.
Min fru och mina barn förstår mitt jobb och om jag kommer hem sen är det för att det har uppstått problem på vägen. De har fått lära sig att leva med det."
"Att försöka vara mänsklig i situationer där man ser en sådan djup omänsklighet har varit den tuffast utmaningen." — Marwa, kommunikatör, Syrien
"Att försöka vara mänsklig i situationer där man ser en sådan djup omänsklighet har varit den tuffast utmaningen. När jag talar med de utsatta och sätter mig in i deras situation, deras förluster och deras alltmer utdöende hopp, känner jag vad vilken människa som helst skulle känna. Ilska, förtvivlan och hopplöshet. Jag har lärt mig från tidigare erfarenheter i konfliktområden att det är de här känslorna som får oss att förbli humana och relatera till de vi försöker hjälpa. Jag känner mig ödmjuk inför det faktum att jag kunde varit i deras skor. Jag kunde varit en av de föräldrarna, barnen, syskonen om det inte vore för den oavsiktliga turen i lotteriet som vi kallar födelse. Jag försöker fånga denna känslan i alla mina artiklar för att våra läsare ska se sig själva i de personers berättelser som vi delar. Kanske känner de sig även motiverade att hjälpa.
Jag kommer aldrig glömma när vi kom in i Douma den 15 mars i år. Det är årsdagen för när den syriska konflikten började för sju år sedan. Både gamla och unga i staden bad mig och mina kollegor att ta med dem ut. Mat var det sista de brydde sig om, de behövde fly. Inga ord och ingen tröst kunde hjälpa de som var fast i Douma. Det krossade mitt hjärta att se begräsningarna för vår humanitära insats.
Det är förkrossande att se hur vårt gemensamma arv förstörs och lämnas i ruiner. När jag besöker städer runtom i Syrien som brukade vara handelscentrum men som nu är totalt förstörda är hjärtskärande. När de förstördes, försvann också människors hem, inkomster och historia."
"Från vad jag sett tidigare i mitt liv kan jag sätta mig in i deras situation. Jag har en större förståelse för vad de går igenom i flyktinglägren." — Liberée, livsmedelskontrollant, Rwanda
"Jag brukade ha en stor familj med föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och kusiner. Många av dem dog under de där månaderna,'' säger Liberee. "Mina föräldrar och bröder mördades framför mina ögon. Att återhämta sig från det har inte varit lätt för mig och mina systrar.
Sedan folkmordet har mycket hänt och rollerna har ändrats. Idag kommer flyktingar till Rwanda ifrån samma länder som rwandier sökt skydd i för 24 år sedan.
Från vad jag sett tidigare i mitt liv kan jag sätta mig in i deras situation. Jag har en större förståelse för vad de går igenom i flyktinglägren. Vi kan ge dem mat och se till att deras mest basala behov möts. Men livet i lägret är tufft och det är långt bort ifrån ett hem.
Jag gillar att hjälpa andra och att arbeta som humanitär biståndsarbetare — framförallt när jag kan lösa ett problem åt någon för att göra deras liv lite enklare.Ända sedan jag var ett barn har jag velat hjälpa de som är i behov av hjälp. Minnena från folkmordet och att ha sett alla de utsatta människorna har motiverat mig att arbeta för WFP. Som de flesta rwandier fick jag själv hjälp från WFP och minns högenergikexen som vi fortfarande ger till skolbarn i dag."
Efter att själv ha fått hjälp av WFP känns det väldigt bra att hjälpa andra." — Garang, logistikassistent, Sydsudan
"1998 var första gången jag hörde talas om WFP och FN. Inbördeskriget hade intensifierats och jag och min familj tvingades fly. Det fanns ingen mat och man deklarerade att det var svält. Jag såg människor som svalt och jag var bara en ung pojke. Det var en fruktansvärd syn, människor som led och som svalt längs vägarna. Jag minns att WFP skickade bönor och vete, allt via lufttransporter, vägarna var alltför dåliga på grund av kraftiga regn.
Jag började arbeta för WFP i Sydsudan 2014 som logistikassistent. Det känns bra att hjälpa andra, flytta materialet till rätt platser och den tacksamheten som man får efteråt.
En gång skickade vi ett team ut i fältet och en av våra koordinatorer för droppzonerna ringde mig och sa att det var ett problem. Han förklarade att folk led mycket och bad om att få luftleveranserna levererade snarast för att människor inte skulle svälta.
När han sa det så mindes jag själv hur vi led förr. Vi hade möten med flygteamen och insisterade att vi skulle hjälpa detta område så snart som möjligt. Det gjordes och efteråt frågade de vår personal på plats 'Vem är den här Garang? Tacka honom.'"
"Min första prioritet är att lyssna på människorna." — Daniela, ingenjör, Bangladesh
"Att vara kvinnlig ingenjör kan vara tufft. Det är fortfarande en sektor som är en mansvärld. Många personer förutsätter att man som kvinna inte har tillräckligt med erfarenhet. Och att arbeta på platser där det inte finns några andra kvinnor är tufft.
Som kvinna känner jag sympati med de samhällen som vi arbetar med och det gör stor skillnad. Det första jag gör när jag kommer till nya platser är att lyssna på människorna, men också på entreprenörerna för att höra vad det är de behöver och hur vi kan arbeta ihop. Idag satt jag med arbetarna i den nya logistikhubben som vi bygger i flyktinglägret Kutupalong. De kom med kallt vatten och genom min översättare berättade de om sina familjer och barn, de här mötena skapar samhörigheten.
Mitt team är avgörande för att hjälpa WFP att leverera mat och andra förnödenheter samt för att stötta samhällen till långsiktig hållbar utveckling så att de kan försörja sig själva. Jag gillar att mitt jobb gör skillnad. Jag arbetar alltid för att bli av med mitt jobb — vi ska inte behövas. Vart jag än är säkerställer jag att vi ger samhällen de verktyg de behöver för att förbättra deras hem, stärka deras inkomster, bygga skolor och hjälpa barnen så att de inte behöver våran hjälp längre."
Texter skrivna av:Alessandra Abbonizio, Marwa Awad, Jonathan Eng, Shelley Thakral och Francis Thawani.