Kenya: Kontantstöd är en livlina för familjer i hungerns grepp

Smala gränder ringlar sig nedför backen och in mellan de tätt packade plåtskjulen. Den här labyrinten av trånga gator rymmer de hundratals hem som utgör Moroto Simitini.  

Byn ligger i Kenyas kuststad Mombasa, där World Food Programme (WFP) förser familjer som har förlorat sin inkomst på grund av COVID-19 med nödhjälp i form av kontantöverföringar. Samtliga familjemedlemmar får 4000 kenyanska shilling (drygt 300 SEK) per månad under tre månaders tid.

I Moroto Simitini är man desto fattigare ju närmare kusten man bor. Boende längs kustlinjen befinner sig längst ner i kedjan. Där rinner avfall förbi utanför dörren - eller igenom, om huset inte är skyddat mot översvämningar. 

I byn bor närmare 30 000 människor – varav i princip alla jobbar inom den informella sektorn. Kvinnor tvättar och städar hem i rikare områden för att kunna ge sina barn mat och männen transporterar varor på dragkärror eller på ryggen i utbyte mot pengar. 

Benedetta är en fembarnsmamma som försörjer sig genom att städa hos grannar som har det bättre ställt. Sedan pandemin bröt ut har hon haft svårt att hitta arbete. Utanför de dyra, inhägnade bostadsområdena står vakter som inte längre släpper in någon från byarna.

Vårdpersonal, lärare och säkerhetspersonal står nu först i kön för vaccin, följt av äldre och de med underliggande sjukdomar – 35-åriga Benedetta och hennes jämnåriga måste däremot vänta längre.

Hennes granne, Dorcas Adaye, minns hur livet tog en vändning när corona-nedstängningarna infördes: ”De flesta dagarna lyckades jag inte hitta något arbete som helst. Då återvände jag och satte mig i utkanten av byn i hopp om att hitta någon som kunde låna ut lite pengar för att köpa mjöl.”

“Jag brukade stanna där tills det började skymma eftersom jag inte ville återvända tomhänt och vara tvungen att förklara läget för mina hungriga barn.”

Chirindo Mwambui bor med sina fyra barn några kvarter längre ner i backen.

Tidigare arbetade hon på ett kafé som gjorde lunch till gymnasieelever. När skolorna tvingades stänga gjorde kaféet likaså och Chirindo förlorade sitt jobb.

"Jag letar jobb varje dag och när jag misslyckas lånar jag pengar för att ge mina barn mat", säger hon. "Om jag inte får tag på pengar eller mat på kredit har vi inget annat val än att dricka starkt te och somna."

Väggarna i hennes hem har gapande hål och taket är bara delvis färdigt. Rummet är ungefär 4 gånger 3 meter. Större delen av rummet upptas av hemmets enda säng, resten är kök och förvaring. Det är svårt att ta sig runt i det trånga utrymmet, ändå bor fem personer här: Chirindo, hennes 22-åriga son, tonårsdöttrar och yngsta son. 

"Jag köpte mat och betalade av mina skulder med de kontanter jag fick", säger hon. ”Också betalade jag skolavgifter och köpte stolpar och järndukar för att bygga det här huset. Även om pengarna tog slut är det bättre än mitt tidigare skjul som var gjort av kartong och myggnät. Men om det regnar här blir allt genomvått ändå.” 

”Jag skulle vilja öppna en matkiosk, det är den tryggaste verksamheten eftersom folk måste äta”, säger hon. "Jag skulle kunna tjäna pengar och ta hand om mina barn." Sedan frågar hon: "Kan ni hjälpa oss att starta små företag så att vi kan tjäna vårt uppehälle på egen hand genom hårt arbete?" 

Tuffa tider

I samarbete med regionala och nationella myndigheter har WFP försett 23 000 familjer i Mombasas informella bosättningar med hälften av deras månatliga livsmedelsbehov i tre månader.

Deras behov är dock större än bara mat - och de ekonomiska svårigheterna fortsätter. 

Leah Wairimu driver en liten mataffär i Kibagare, en by intill den exklusiva förorten Loresho i Kenyas huvudstad Nairobi. Leahs familj är en av de 68 000 i Nairobi som har fått kontantstöd från WFP – samtliga har fått 4000 kenyanska shilling (drygt 300 SEK) per månad i 12 veckor.

En bra dag serverade hon tio mål mat som såldes för 50 shilling vardera (mindre än 4 SEK). Men i början av pandemin stängde alla matställen. Leah - en änka med fem söner – förlorade därmed sin enda inkomstkälla över en natt.

“De två första omgångarna med kontanter [från WFP] spenerade jag enbart på mat”, säger hon, “sedan köpte jag lite frukt och grönt och började fylla på lagren.”

“Det var inte tillåtet att laga och servera färdig mat till kunder, men jag kunde sälja grönkål, tomater, dania [koriander] och tjäna lite på det."

När den fjärde och sista kontantöverföring kom hade hennes affärsverksamhet redan börjat ta fart. Mataffären är nu igång och ger henne en extra inkomst. 

Ett stenkast från Leahs kiosk driver Mary en skönhetssalong som erbjuder hårförlängningar, manikyr, pedikyr och ansiktsbehandlingar. Mary är ensam försörjare till en familj på nio personer: hennes man, deras tre barn och hennes brors fyra föräldralösa barn. Inom en månad efter att COVID-19 upptäcktes i Kenya störtdök Marys intäkter och hon tvingades stänga sin salong.

”Jag drunknade i räkningar. Med de fyra kontantöverföringarna köpte jag mat till min familj och la undan för att kunna återuppta frisörsalongen, säger hon. ”Affärerna går fortfarande långsamt men det ser ljusare ut. Nu har jag två eller tre kunder i veckan.”

Mary är angelägen om att utöka sin salong och vet precis vad hon behöver för att det ska hända.

"Det vi verkligen behöver är bidrag som gör våra affärssatsningar möjliga", säger hon. "Det kommer att leda till bestående förändringar."

Stötta behövande — tillsammans

Många, särskilt de unga, efterlyser arbets- och affärsmöjligheter.

"När vi inledde kontantöverföringarna i Nairobi, trodde vi att det skulle bli ett sprinterlopp", säger Michael DeSisti, regiondirektör vid USAIDs byrå för humanitärt bistånd i Öst- och Centralafrika, en viktig partner till WFP.

”Men vi insåg snart att det var ett maraton det gällde. Det krävs mer långsiktigt stöd i Kenya för att bygga vidare på de framsteg som hittills uppnåtts. Vi har inte råd att förlora momentum nu.”

När programmet avslutas kommer nästan 95 000 familjer eller cirka 378 000 individer i Nairobi och Mombasa att ha erhållit livsavgörande kontantstöd från WFP.

"Vi kunde inte ha uppnått detta utan stöd från partners som USAID, vår största givare, och de regionala och nationella myndigheterna både i Nairobi och Mombasa", säger Lauren Landis, WFP:s landdirektör i Kenya. ”Vår hjälptelefonlinje har dock inte slutat ringa. Människor vill desperat ingå i kontantstödsprogrammen - men vi har inte möjlighet att ta emot fler. ”

WFP behandlar också undernäring hos barn under 5 år, gravida och ammande mödrar, samt hos äldre genom hälsocenter i de informella bosättningarna i Nairobi och Mombasa.

"Vi är i en stark position för att ge försörjningsstöd och bredda de sociala skyddsnäten för att bättre skydda dessa djupt sårbara familjer, och vi knackar på våra givares dörrar för att hjälpa oss förverkliga detta", tillägger Landis.

WFP:s tillhandahållande av kontantöverföringar i Kenyas informella bosättningar stöds av USAID, Finland, Polen och Sverige.

Läs mer om WFP:s arbete i Kenya