Det finns ingenstans att ta vägen och ingenting att göra — förutom att vänta
Burundiska flyktingar i Rwanda längtar efter fred så att de kan återvända hem
, Jonathan Eng
Beatrice Hagenimana kom med hennes familj till flyktinglägret Mahama i östra Rwanda för två år sedan.
‘'Vi var tvungna att lämna Burundi, folk ville döda oss, vi hade inget val. Jag vill verkligen åka hem igen, men det går inte. Situationen är fortfarande väldigt osäker, säger Beatrice.
Sedan 2015 har mer än 60 000 flyktingar från Burundi korsat gränsen till Rwanda. De lämnar våld och osäkerhet bakom sig. Behoven är enorma, men pengarna börjar ta slut när de stora globala kriserna blivit överväldigande för givarländernas kapacitet.
Området där lägret ligger brukade vara en skog. Du kan fortfarande se de gröna kullarna som utmärker det Rwandiska landskapet och gränsen till Tanzania. Numer är detta område hem för 56 000 burundiska flyktingar och är därmed det sjätte största flyktinglägret i Rwanda. Trots att landet är litet och väldigt tätbefolkat har Rwanda tagit emot 160 000 flyktingar som främst kommer från Burundi och den Demokratiska Republiken Kongo.
Tack vare det flexibla bidraget som FN:s livsmedelsprogram (WFP) får från länder som Sverige, har WFP kunnat hjälpa de människor som är fast i denna förhalade konflikt. I detta läger i Rwanda ger WFP livsmedelsassistans i form av mat, i de flesta andra läger ges istället kontanter. Det ger en större flexibilitet som de flesta uppskattar mer.
I början av varje månad kommer Beatrice till centret för matudelning i Mahama för att få familjens ranson. Först visar Beatrice hennes ID som kontrolleras mot UNHCR:s databas, när det är godkänt kan hon sätta sig för att köa. När hennes namn ropas ut är det hennes tur att få sin mat. Ransonen inkluderar olja, majs, en soja och majs blandning, samt bönor och salt.
Fram tills nu har de som bor i Mahama fått fulla ransoner, vilket precis täcker de mest basala behoven. Men tyvärr är det annorlunda denna gång. På grund av brist på pengar har WFP behövt skära ner assistansen till 90% i November och December 2017. I Januari 2018 skars ransonen ner ytterligare till 75%.
‘'Livet i lägret är inte lätt. Vi får mat från WFP varje månad, men det är precis tillräckligt. Nu får vi ännu mindre mat och situationen blir allt sämre. Det är väldigt svårt att få ihop tillräckligt med mat till min familj,'' förklarar Beatrice.
‘'Jag sitter bara hemma, det finns ingenstans att gå och ingenting att göra… mer än att vänta på fred så att vi kan återvända hem''
Beatrice kommer till matudelningen ensam med hennes 6 månder gamla dotter Emeline. Med Emeline sovandes på ryggen samlar Beatrice ihop månadens ranson och bär det hem. Hon är van vid att jobba hårt och samtidigt ta hand om hennes barn. Men livet i flyktinglägret är fortfarande långt ifrån hennes tidigare liv i Burundi.
‘'Jag brukade arbeta som jordbrukare, jag saknar det varje dag. Det finns ingenting jag kan göra här. Jag sitter bara hemma, det finns ingenstans att gå och ingenting att göra… mer än att vänta på fred så att vi kan återvända hem,'' förklarar Beatrice.
Beatrice vill återvända med hennes familj till deras vanliga liv som jordbrukare i Burundi. Även om livet i flytkinglägret inte alls liknar ett vanligt liv har hon fortfarande hopp om att det kommer bli fred. Men nu, med all mat packad för en månad, börjar Beatrice promenaden hem till hennes hus.
En till månad i flyktinglägret Mahama, en till månad i väntan på fred.
